Division Nordland

Slaget om Kurland 1944

Lennart Westberg, militärhistorisk författare


"För första gången flyger Stormoviks över oss. Därmed inleder Röda armén en ny Kurlandoffensiv. Vi kurar i våra skyttegravar och gräver feberlikt nya rävgryt i sidogångarna till våra skyttegravar för att undkomma kulspruteelden från dessa Iljusjinplan. Från vänster, där det tidigare stod en egen stormkanonvagn, susar nu sovjetiska pansargranater mot oss. Den fientliga artillerielden har tilltagit i häftighet och ligger nu över det område där vårt eget artilleri och trossen troligen finns.

Till höger om oss, i den öppna terrängen, rullar sovjetiskt pansar med uppsatt infanteri fram. Fram till kvällen rasar striderna med oförminskad intensitet. Vi har avvärjt de fientliga anfallen men det kan vi med säkerhet inte göra i morgon. Därför går vi under natten tillbaka femhundra meter till okända ställningar. Den lilla bron framför oss sprängs och vi inväntar dödströtta nästa morgon. På förmiddagen är Il 2-planen åter över oss som bålgetingar och överröser oss med raketer och kulspruteeld. Innan vi har kommit till besinning har sovjetiskt infanteri trängt in i våra ställningar. Vi rusar ut ur skyttegraven för ett motanfall. Granatkastare beskjuter oss utan att vi kan göra särskilt mycket åt det.

En kulsprutebetjäning stupar genom en fullträff. Arma människor! Ett infanterikompani från armén förläggs mellan oss som förstärkning. Alla är 'gamla rävar' från östfronten. Det är soldater som har upplevt så mycket att de inte ens reagerar på världens undergång..."

— Günter Kutzner
Underofficer i SS-infanteribataljonen "Runge" 1944.

Iljusin-2, även kallad "Stormovik", var ett framgångsrikt, bepansrat sovjetiskt attackflygplanskoncept för låganfall mot tyska markmål.

Kurland är ett landområde i form av en halvö belägen söder och väster om Rigabukten. Det är i dag Lettlands minsta landskap. I Kurland ligger de viktiga hamnstäderna Liepaja (tyska Liebau) och Ventspils (tyska Windau). Det flacka och strategiskt viktiga Kurland är ett omtvistat område sedan Tyska ordens tid. Efter att Karl XII den 9 juli 1701 gick över floden Düna och besegrade den sachsiska armén var Kurland ockuperat av Sverige 1701-1709 och styrdes av en svensk generalguvernör.

Karl XII hade troligen planer på att införliva Kurland i det svenska stormaktsväldet, men nederlaget vid Poltava satte stopp för detta. Fram till tsardömets fall 1918 var området en del av Ryssland. I Kurland ägde under första världskriget hårda strider rum mellan Tsarens och Kaiserns arméer och 1918-1919 stred här tyska frikårer mot både bolsjeviker och nationella baltiska styrkor. Efter första världskriget förenades Kurland med intilliggande lettiska områden och bildade republiken Lettland tills denna nya nation annekterades av Sovjetunionen 1940.

Soldater i en skyttegrav blickar nervöst mot himlen. Det tyska luftherraväldet från krigets inledning är ett minne blott. Fotografiet visar soldater ur Nordland, sannolikt danskar, och är enligt uppgift taget i Kurland.

Kurlandsfickan

Efter att de tyska förbanden i Armégrupp Nord, under generalöverste Ferdinand Schörner, i september månad 1944 generalstabsmässigt framgångsrikt och med måttliga förluster utrymde hela Estland etablerade tyskarna sig kortvarigt i Lettland runt Riga och Dünaflodens nedre lopp. Men Röda arméns offensiver tvingade Schörner att etablera nya ställningar för sin armégrupp ytterligare söderut i Kurland. I mitten av oktober nådde Röda armén med 20 skyttedivisioner och åtta pansarbrigader Östersjön strax norr om Memel.

Schörners armégrupp, som i januari 1945 döpts till Armégrupp Kurland,var därmed fullständigt inringad i den så kallade Kurlandfickan. Bland trupperna befann sig III. (´germanska´) SS-pansarkåren med resterna av pansargrenadjärbrigaden "Nederland" och pansargrenadjärdivisionen "Nordland". Förutom 300 000 soldater ur Wehrmacht och Waffen-SS befann sig i slutet på 1944 i Kurland även 230 000 lettiska civila och ytterligare 150 000 flyktingar från andra baltiska provinser. Kurlandfickan höll mot förmodan sina ställningar mot den sovjetiska övermakten under resten av kriget och kapitulerade inte förrän i maj 1945.


Slaget om Riga

I slutet på september 1944 stod Rigas öde på spel. Starka sovjetiska förband gör allt för att inta staden och nå Östersjön. Den 23-26 september sätts "Nordland" med pansargrenadjärregementena "Norge" och "Danmark" in för att hejda och kasta tillbaka Röda armén från den lettiska huvudstadens närhet. Stridplatsen är skogarna strax söder om Dünafloden kring staden Baldone. Den danske artilleriofficeren i "Danmark", Erik Laerum, skildrar stridsförloppet, strax efter reträtten ur Estland:

"Bakom oss strömmade de ryska massorna in över det olyckliga Estland. Efter fyra dagars transporter lyckades det att samla 'Nordland' i ett stort truppläger vid ett skogområde norr om Riga. Här skulle vi vila ut och reparera vår transportmateriel som inte hade farit väl under den forcerade reträtten. Det gick emellertid som det ofta gjorde under denna fas av kriget: tvärtom. Efter tolv timmar beordrades divisionen till orten Kekawa sydöst om Riga. Här var ett ryskt angrepp i gång och det skulle hejdas. En division ur Wehrmacht var slagen i spillror och efter en natts halsbrytande färd sattes vi in för att hindra ryssarna att dra alltför stor fördel av sin framgång.

Striden stod delvis om huvudvägen till Riga. Wehrmachtdivisionens front var i upplösning och så snart vi lastat av stod vi ansikte mot ansikte med ryssen. De angrep, men vi hade varit med om värre och anfallet bröt samman i vår artillerield. Därefter gick vårt fåtaliga infanteri till angrepp med stöd av våra artilleripjäser. Ryssarna var tydligen inte vana vid så hårdhänt behandling och drevs ut ur sina ställningar för att till slut hamna i sin utgångsposition. Detta varade i tre dagar.

Under dessa dagar stod vårt artilleri mitt i huvudförsvarslinjen och nästan utan infanteriskydd. Fördelen var att vi kunde utnyttja vår fulla räckvidd in i fiendens terräng och överraskade honom med vår eld. Stridsområdet var ett mjukt, starkt kuperat landskap med blandad löv- och barrskog med jordbruksområden emellan. Från höjderna skymtade vi Dünaflodens blanka vatten i norr och öster. Detta var tidigare gränsen mellan Livland och Kurland som var angripet och försvarat av de tyska ordensriddarna, litauer, polacker, svenskar och ryssar. Livland hade genom århundradena spelat rollen som Europas gränsvakt mot öster."

"Symaskinen" var ett enmotorigt sovjetiskt flygplan som nattetid rutinmässigt flög och ofta i tyst glidflykt fällde bomber över de tyska ställningarna.

Men de tillfälliga framgångarna kunde inte dölja det faktum att striderna om Riga i praktiken knäckte ryggen på "Nordland". Enbart pansargrenadjärregementet "Danmark" hade förluster på 400 man vid Baldone och dess bataljoner hade därefter inte längre kapaciteten att anfalla utan enbart till ett glest försvar. Men "Nordland" och resterna av III. SS-pansarkåren sattes snart in i försvaret av olika frontavsnitt i Kurlandfickan. Underofficeren Günter Kutzner ur SS-infanteribataljonen "Runge" skildrar de realistiska förhållandena vid den främsta fronten nära staden Baldone i Lettland senhösten 1944:

Från bland annat Kurlandfickan flydde våren 1945 de baltiska SS-soldater och framför allt några tusen reguljära tyska soldater ur Wehrmacht till Sverige där de senare blir del av den så omdiskuterade "Baltutlämningen".

"Efter åtta dagars vila marscherar vi på kvällen den 8 oktober 45 km till en mindre järnvägsstation. Där somnar vi i godsvagnarna med undantag för vår 'Cirkus', den hästanspända trossen som det tar tid att lasta på tåget. Då hör vi på den molnfria himlen ett välbekant ljud: den sovjetiska 'symaskinen'. Plötsligt blir det tyst, maskinen har som vanligt slagit av motorn och detonationer av bomber och splitter går genom vagnarna.

Vi rusar ut i skydd. Till råga på allt kommer ytterligare två sovjetiska bombplan till platsen plus att vi beskjuts av tungt sovjetiskt artilleri. Resultat: två döda, tio sårade och hela vår tross med alla tillhörigheter i spillror. Våra kompanier tilldelas vid ankomsten SS-brigaden 'Nederland'. Natten mot den 1 november går vi fram mot fronten för att avlösa några enheter. Med svordomar snubblar vi genom en skogsdunge.

'Ivan' har anat att vi kommer och skjuter en välkomstsalut. Plötsligt ropar en röst: 'Halt! Vem där?'. Vi har kommit till staben för 49. regementet 'De Ruyter'. Vi får choklad och orienteras om de nya ställningarna vi ska till, sedan går vi vidare genom myrmarken. Lysskott skjuts upp i natten, gula eller vita. Mot oss kommer apatiska gestalter, de soldater vi ska avlösa.

Det är holländare ur 'De Ruyter'. Jag hastar vidare förbi en husvägg och ramla sånär över den kulspruteservis som vi ska avlösa. Det finns inga skyttegravar, soldaterna ligger i moraset. De berättar att de dagen innan avvisat fem sovjetiska angrepp med blanka vapen. Nu har deras fysiska kraft nästan upphört. En bitter försmak för oss. Fem dagar ligger vi i detta elände. Det regnar oupphörligt så att vi själva blir till lerklumpar.

Dagligen angriper Ivan och vi har det tvivelaktiga nöjet att försöka försvara 800 meter. Vårt läge var kort och gott följande, och det gällde egentligen för varje frontdel i Kurland: Det fanns bara en huvudförsvarslinje utan reservställningar bakom, kompanierna vid fronten är kraftigt decimerade och består av 25-30 man. Stridsreserver finns inga och beväpningen är otillräcklig liksom ammunitionstilldelningen. Tunga vapen till pansarförsvar existerar inte."

En av få Tiger-vagnar i Kurlandfickan. Tyskarna led stor brist på praktiskt taget all tyngre utrustning i detta sena skede av kriget. Detta gällde naturligtvis särskilt de som slogs i isolerade fickor.

Svenskarna som slogs för Hitler

De överlevande svenskarna i "Nordland" upplevde från oktober 1944 till januari 1945 tre omfattande sovjetiska offensiver: det första, andra och tredje Kurlandslagen. Enbart under det andra Kurlandslaget oktober-november 1944 kastade röda armén in 60 utvilade och fulltaliga divisioner mot de slitna tyska enheterna utan att åstadkomma något genombrott i den tyska kurlandfronten.

Nyårsnatten 1944-1945 är kompanichefen Hans-Gösta Pehrsson och hans överlevande svenskar ur SS-pansarspaningsbataljonen i "Nordland" med om en märklig upplevelse. Platsen är svenskarnas bunkerlinje i den lilla byn Bunkasch vid Preekuln i Kurland. Man skulle tro att berättelsen är påhittad och hämtad ur Erich Maria Remarques "På västfronten intet nytt". Men det som hände bevittnades av flera andra ur bataljonen som överlevde kriget. Unterscharführer Erik Wallin från Stockholm, granatkastarplutonchef under Pehrsson, bevittnade följande:



"Många hjärtliga eder har uttalats på svenska, norska och danska och senare sannolikt även på ryska och kirgisiska över ruinhögarna i Bunkasch. Det är nyårsafton i Kurland 1945 Via en förbindelsegrav går jag fram till de två kamraterna vid kulsprutan i förpostställningen. Där pågick just ett vilt skjutande och jag undrade naturligtvis vad som var på färde.

— Äh, dom skjuter i luften där borta för att fira nyår och vi måste ju svara. Dom tycks vara stupfulla där borta, sa kulspruteskytten. Hör så dom gormar.

På andra sidan av den låga järnvägsvallen hade ryssarna sin mest framskjutna ställning, som endast nattetid var bemannad och då av fyra man. De brukade ibland oroa våra poster med att komma krypande och kasta handgranater. Nu hördes en del ljud därifrån, främmande för vanliga frontnätter. Någon spelade munspel där borta och vi hörde tydligt hur de övriga samtalade ganska högröstat. Efterhand blev eldgivningen svagare och upphörde helt. Nu hörs en skrovlig röst med typiska orientaliska halsljud bryta tystnaden:

— Kamrat, varför är du så ledsen? Har du fått smörost till middag igen?

Orden kommer sävligt, på en fruktansvärt rådbråkad tyska och i samtalston. I den vindstilla, klara natten når de oss lika klart som om rödarmisten vore här ibland oss i värnet. Kulspruteskytten hugger mig i armen och vi ser alla förbluffade på varandra. Det är första gången under tre och ett halvt års krig upplever vi, att en ryss tilltalar oss över ingenmansland. Så förbittrad har denna kamp tidigare varit. När vi hämtat oss från överraskningen börjar vi skratta för full hals och skrattet sprider sig till de övriga vaktposterna i bevakningskedjan som också förbluffat lyssnat till ryssen. Den sävliga tonen, den dråpliga brytningen och den lyckade erinran om den i tysk soldatkost evigt återkommande smörosten hade gjort en fulländad komisk effekt.

— Varför skjuter du kamrat? frågade samma röst från den ryska sidan.
— Om du kommer över hit och spelar munspel för oss, ska jag inte skjuta mer, säger vår kulspruteskytt.

Vi kikar försiktigt dit över. Himlen är nu helt molnfri och det intensiva men kalla månskenet gör nejden nästan dagsljus. Alla poster i närheten har hört vad de två sagt och väntar nu på ryssarnas svar. Från andra sidan hörs ett ivrigt mumlande. Det är tydligt att förslaget upptagits till övervägande. Så blir det tyst där borta, ett huvud sticker upp och avtecknar sig klart mot den vita bakgrunden, så ett par skuldror och – sannerligen! Där kommer en rödarmist i helfigur plumsande fram mot järnvägsvallen. Ytterligare två följer efter! Framkommen till järnvägsvagnen drar den främste några skalor på ett munspel för att övertyga oss om att den begärda musikstunden kommer. De lindrigt sagt salongsberusade ryssarna radar upp sig framför järnvägsvagnen på vår sida. Den första melodin är tung och sorgmodig med ryskt nyckfulla tvära kast och vändningar. Det blir en övergång till en muntrare melodi. Ett avgrundstjut av förtjusning hörs från posterna på båda sidor fronten. Vår kompanichef Hans-Gösta Pehrsson kommer fram för att ta reda på vad som är på färde och skrattar:

— Sånt har man ju läst om, men att det skulle hända här låter som en svensk skepparhistoria!
— Hitler snart kaputt! ropar en av ryssarna.
— Hörru, skicka ett nyårskort till den där stråtrövaren från Georgien, som bor i Kreml, och hälsa från oss, att vi snart ska resa österut igen med Königstiger och vila sen klykan en stund, ropar vår kulspruteskytt till svar.

Nu föreslår ryssarna julklappsbyte. Särskilt pigga tycks de på att byta tobak och cigarretter. Men deras 'mahorka', ett slags piptobak, ett gräsligt brunt otyg som man möjligen kan ta i brist på mossa och som vi redan till leda lärt känna i Ryssland, vill vi inte ha.

— Mycket bra papirossji, fina sort 'Aviatik', säger en av rösterna vädjande från andra sidan. 'Aviatik' är en av de bättre cigarrettmärkena på den ryska sidan.

En tysk SS-soldat i snödräkt klättrar upp ur sitt värn och han och ryssen närmar sig varandra. Ett säreget möte mellan öst och väst!"

I slutet på januari 1945 evakuerades III. SS-pansarkåren med "Nordland" och resterande svenskar från Kurlandfickan. De transporteras sjövägen över Östersjön till Stettin och sätts snart in i de hårda striderna om Pommern. För att till slut möta sitt öder under slaget om Berlin i april-maj 1945. Mer om detta och mycket annat i boken Nordland i strid!