Division Nordland

Frivillig i SS!

Lennart Westberg, militärhistorisk författare

Hur kan man få för sig att frivilligt delta i ett världskrig, dessutom slåss för Hitler? Det var precis vad Karlskronabon Hans-Görsta Pehrsson gjorde. Lennart Westberg berättar om ett öde där livet allt som oftast hängde på en skör tråd.

Hans-Gösta Pehrsson 1910-1974

När Hans-Gösta Pehrsson 1974 dog av cancer, 64 år gammal, var han försäljare på ett finmekaniskt företag i Stockholm. Det var få personer på hans firma som kände till hans dramatiska förflutna som den högst dekorerade svensken i Waffen-SS. Pehrsson var soldatson från Karlskrona och med sitt sydländska utseende knappast urtypen för en nordisk SS-officer. Han överlevde som kompanichef i SS-pansargrenadjärdivisionen"Nordland" drygt ett års oavbrutna och ytterst hårda strider mot röda armén i Estland, Lettland, Kurland, Pommern och Brandenburg 1944-1945. Som genom ett mirakel överlevde Pehrsson även infernot i slutstriden om Berlin, undgick att tillfångatas av sovjetmakterna och kom helskinnad hem till Sverige sommaren 1945. I förhör med den svenska säkerhetstjänsten i oktober 1945 skildrade Pehrsson hur röda armén inte var den enda fienden och faran under slaget om Berlin:

'Gestapo utövade under dessa dagar en olidlig press på trupperna genom ideliga arresteringar och förflyttningar av gamla frontkämpar och officerare, som av en eller annan anledning ansågs opålitliga. Ofta sköts officerare utan vidare av dessa polistrupper.'

Efter realexamen i Karlskrona och värnplikt vid I 12 i Eksjö 1930 flyttade Hans-Gösta Pehrsson av arbetsskäl 1933 till Danmark. Han gifte sig 1936 i Köpenhamn med en dansk-österrikisk flicka vars danska fosterfar var en välbeställd fabrikör. Pehrsson hade i Sverige varit medlem i det nationalsocialistiska Lindholmpartiet och i Nordisk Ungdom, högerns ungdomsparti som hoppat av moderpartiet och blivit nazistiskt. I Köpenhamn gick han med i det danska nazistpartiet DNSAP och umgicks flitigt med lokala nazister både före och under den tyska ockupationen av Danmark 1940.



Skandinaviska frivilliga i Waffen-SS.

Frivillig i Waffen-SS

I juli 1941, en månad efter Hitlers anfall mot Sovjetunionen, anmälde sig Pehrsson som krigsfrivillig i Waffen-SS. Efter åtta månaders infanteri- och underofficersutbildning i Posen sändes han i maj 1942 till östfronten vid Ilmensjön söder om Novgorod. Där blev han chef för en kulsprute- och granatkastarpluton i Freikorps Danmark som var taktiskt underställd SS-divisionen "Totenkopf". Pehrsson gjorde ett gott intryck på sina chefer och befordrades till Oberscharführer (sergeant).

Följaktligen uttogs han senare som en duglig ledarbegåvning till officersaspirant och skickades till junkerskolan i Bad Tölz. Förutom den militära utbildningen ingick även besök av officersaspiranterna i det närbelägna koncentrationslägret Dachau. I oktober 1943 examinerades Pehrsson från Bad Tölz som Untersturmführer (fänrik) och blev samma höst plutonchef i den nyuppsatta 11. SS-pansargrenadjärdivisionen "Nordland". Efter utbildning i Kroatien sändes Pehrsson och "Nordland" med III. SS-pansarkåren vintern 1943 till fronten vid Leningrad. Under den sovjetiska storoffensiven genom Ingermanland sårades Pehrsson den 16 januari 1944.

Efter lasarettsvistelse i Dorpat övertog han den 19 april 1944 det 3. pansarskyttekompaniet i SS-Panzer-Aufklärungsabteilung 11, divisionens pansarspaningsbataljon. I kompaniet ingick en tung pluton med ett trettiotal rikssvenska och estlandssvenska SS-soldater vars pansarvagnar var utrustade med granatkastare och kulsprutor MG 42. Med korta uppehåll skulle Pehrsson vara chef för detta kompani fram till röda arméns sista offensiver över Oder mot Berlin i april 1945.


Pehrsson föddes i Karlskrona och gjorde sin militärtjänst i Eksjö, men hamnade så småningom på östfronten. Hans kompani led svåra förluster vid Preekuln, och spillrorna gick under i Berlin.

Hur var Pehrsson som chef?

Överlevande soldater ur hans kompani har beskrivit Pehrsson som en person som så långt möjligt försökte undvika onödiga förluster inom sitt skyttekompani. Men även som äregirig och hänsynslös i vissa situationer. Sommaren 1944 hjälpte Pehrsson yngre svenska och estlandssvenska soldater i kompaniet att desertera till Sverige från Estland. Han skildrade detta i ett förhör med den svenska säkerhetspolisen 1945:

Pehrsson hade rätt snart förstått, att kriget var förlorat för Tyskland. Han hade därför under uppehållet i Baltikum gjort upp vissa planer för att söka hjälpa hem de svenskar som tjänstgjorde i kompaniet. Han hade utfärdat permissioner för manskapet för rekreation och uppehåll i Hapsal, där svenskarna under tiden lyckades finna vänner bland befolkningen som också vid denna tid sökte fly till Sverige.

Då vissa av manskapet efter permissionstidens utgång inte hade återvänt till förbandet, förstod Pehrsson att hans planer lyckats. Han hade naturligtvis rapporterat det inträffade och samtidigt efterlyst desertörerna i Hapsal vilket emellertid dröjt så pass lång tid, att rapport om deserteringen nått högsta ort först mycket sent och då truppstyrkorna redan lämnat Baltikum. Pehrsson antog att flera av svenskarna vid divisionen på detta sätt lyckats ta sig hem till Sverige.

Hårda strider i Kurlandfickan

Vid ett motanfall den 19 oktober 1944 vid Preekuln i Kurland utplånades i praktiken Pehrssons kompani. Genom att resterna av kompaniet lyckades erövra och under en vecka säkra en viktig höjd vid byn Trekni dekorerades Pehrsson i december 1944 med den sällsynta tapperhetsutmärkelsen Ehrenblattspange des deutschen Heeres. Pehrssons krigsutmärkelser i övrigt bestod av järnkorset av första och andra klass, pansarstridstecknet i silver, närstridstecknet i silver och sårade-tecknet i silver. Den folktyske soldaten Franz Bereznyak ur Pehrssons kompanistab skildrade striden vid Trekni:

När vi stormat och tagit den ryska bunkerlinjen vid Trekni var vi bara en handfull oskadade soldater kvar ur kompaniet, så höga var vår förluster. Tre dagar höll vi linjerna mot upprepade ryska anfall. Den fjärde dagen måste vi gå tillbaka inför övermakten. Pehrssons befälsbunker låg 100 meter bakom och han var på väg framåt när vi retirerade och han mötte oss. 'Fega uslingar!' skrek han, tog täten med sitt Sturmgewehr 44 och ledde vårt motanfall. Ryssarna var helt överraskade av vår attack och vi tog 100 fångar och kunde sedan hålla höjden en vecka innan vi blev avlösta.

Som notorisk kvinnokarl hade Pehrsson redan i norra Baltikum anslutit estniska kvinnliga civilister till sin kompanitross. Vissa av dessa kvinnor lämnade Estland tillsammans med trossen, utsmugglade i Pehrssons pansarvagnar när resterna av "Nordland" i januari 1945 evakuerades sjövägen över Östersjön från Kurland till Stettin i Pommern.

Hans-Gösta Pehrssons sönderskjutna halvbandvagn blev en av de mest kända bilderna från slutstriden i Berlin. Den finns med i oräkneliga översiktsverk.

Striderna i Tyskland

Efter de förlustrika striderna i Pommern och kring brohuvudet Altdamm söder om Stettin fanns bara rester av Pehrssons kompani kvar. De sändes för reorganisation och vila vid olika byar väster om Oder. Här entledigades Pehrsson som kompanichef. Orsaken är oklar. De deserteringar som skett från hans kompani i Estland kan ha varit en orsak. En annan förklaring kan vara att svenskar ur kompaniet sommaren 1944 överlämnat kvalificerade tyska hemligheter till den svenske militärattachén i Berlin. Tyvärr föll militärattachéns portfölj med flera hundra av hans rapporter under januari 1945 i tyskarnas händer i Berlin. Av dessa rapporter framgick SS-svenskarnas läckage och Pehrsson kan ha ställts till ansvar för detta.

Efter Röda arméns storoffensiv mot Berlin över Oder den 14 april 1945 kommenderades Pehrsson som underrättelseofficer till divisionsstaben för "Nordland" under dess chef, Joachim Ziegler. Denne hade tidigare varit generalstabsofficer i tyska armén, var realist och ville rädda de utländska frivilliga i "Nordland" undan den meningslösa slutstriden. En hemlig plan gjordes därför upp, där Pehrsson invigdes, att mot givna order rädda divisionen norrut mot Schleswig-Holstein, bort från Berlins Ragnarök. Men planen avslöjades och Ziegler avsattes som divisionschef, Pehrsson övertog sitt gamla kompani och deltog i striderna om Berlins centrum och Hitlers rikskansli. Den svenske legationspastorn i Berlin, Erik Myrgren, träffade Pehrsson i den svenska beskickningens bunker den 1 maj 1945 då Pehrsson förgäves försökte skaffa fri lejd åt sig och de få överlevande SS-svenskarna i Berlin:

Nyheten om att Hitler begått självmord fick vi av en svensk SS-officer som kom till bunkern under 30 minuter för att förhandla om skydd och fri lejd för överlevande SS-svenskar och sig själv. Denne officer var till utseendet identisk med Pehrsson (officeren var i civil, magerlagd och mörk). Han var med resterna av sitt kompani direkt underställd Rikskansliet under slutstriden och uppgav att han varit i Rikskansliet för en lägesgenomgång och då fått nyheten om att Hitler var död. Vår legationsgrupp fick därmed denna nyhet innan det blev officiellt!

När Pehrssons halvbandvagn sköts i brand på Friedrichstrasse natten mellan den 1 och 2 maj 1945, tog han sårad skydd i ett angränsande hyreshus. Hans chaufför, Ragnar Johansson från Skövde, stupade för sovjetiska handgranater utanför pansarvagnen. Pehrsson lyckades sommaren 1945 fly ut ur Berlin till fots och kom över Wittenberge till Lübeck. Med hjälp av Röda korset kom han till sitt hem i Köpenhamn där han arresterades av den danska motståndsrörelsen. Som svensk medborgare utvisades han efter några dagar till Sverige där han återförenades med sin fru och sina barn.

Örnen faller. En symbolisk bild från slutstridens Berlin. Just detta exemplar satt på Hermann Görings luftfartsministerium.

Efter kriget

Under en repetitionsövning i svenska armén 1953 höll Pehrsson ett föredrag om sina erfarenheter i kriget och om Röda armén:

Ryssen kunde gräva ned sig. Det har skämtats mycket om detta. Man sa: ’Ge Ivan en spade och vänd dig bort några minuter, så är han borta och du ser honom aldrig mer’. Soldaten blev från första dagen skolad till att gräva ner sig på ett visst sätt och att alltid göra det. När Ivan väl hade fått tid att gräva ner sig var han inte lätt att få bort igen om man inte kunde ta honom med list.

De ryska vapnens utveckling 1941-1945: Deras 7,62 cm pansarvärnskanon i indirekt beskjutning. Fantastisk träffsäkerhet. Stor moralisk verkan. Granatkastare 8 och 12 cm. Taktiska massinsatsen virtuos och förödande. Statistiken visar att ryska granatkastare förorsakade större förluster i den tyska armén än samtliga andra vapen tillsammans.

Det privata priset för Pehrssons nazistiska engagemang och i Waffen-SS blev högt. Hans danska fru försköts av sina föräldrar i Köpenhamn och hon och barnen flydde till Sverige. Pehrsson hämtade sig aldrig från sina krigsupplevelser och paret skildes 1949. Pehrsson bildade ny familj och fick anställning vid ett finmekaniskt företag i Stockholm. Han ligger begravd på Skogskyrkogården i Gamla Enskede, bara femtio meter från Erik Wallin, en av hans tidigare plutonchefer i "Nordland".