Division Nordland

Slutstriden i Berlin och division Nordlands undergång

Martin Månsson, militärhistorisk författare

Armégrupp Steiners enda uppgift är att genom ett anfall norrifrån med 4. SS-polisdivisionen och med huvuddelen av 5. jägardivisionen samt 25. pansargrenadjärdivisionen skapa förbindelse till LVI pansarkårens styrkor sydöst om Werneuchen (SS-division Nordland, 18. pansargrenadjärdivisionen, 20. pansargrenadjärdivisionen, pansardivisionen Müncheberg och delar av 9. fallskärmsjägardivisionen) och upprätthålla denna förbindelse under alla omständigheter. Det är absolut förbjudet för alla enheter att retirera västerut. Officerare som inte villkorslöst fogar sig till denna bestämmelse skall gripas och skjutas på stället. Jag håller er personligen ansvarig för att denna order verkställs. Rikshuvudstadens framtid hänger på att ert uppdrag lyckas.

— Adolf Hitler
21 april 1945

Hitler hade sedan länge fullständigt tappat verklighetsuppfattningen och utfärdade inte bara denna, utan flera liknande order som han med sin fanatism trodde skulle skänka Tyskland slutsegern. På pappret kunde det förefalla vara en imponerande ansamling divisioner, men verkligheten var en helt annan. Divisionerna var alla illa sargade och av vissa regementen uppnådde numerären inte ens en bataljons storlek. Såväl armégruppens chef Felix Steiner som Nordlands divisionskommendör Joachim Ziegler gjorde allt de kunde för att minimera förlusterna och agera mot Hitlers order. Zieglers situation var värre än Steiners då Ziegler redan befann sig i Berlin. Operationsofficeren för 56. pansarkåren Siegried Knappe berättade:

SS-divisionen 'Nordland' på kårens vänstra flank fick genom sin chef, Brigadeführer Ziegler, order att bilda ett brohuvud vid Oberschöneweide för att skydda de tre övriga divisionernas reträtt över Spree. Ziegler gjorde omedelbart invändningar mot dessa order eftersom han misstänkte att [56. pansarkårens chef] Weidling ville offra Zieglers division för att rädda de övriga. Endast ett utbrott från Weidling gjorde att Ziegler accepterade dessa order. Incidenten visade att disciplinen bland oss började vackla. Tidigare skull Ziegler inte ha protesterat mot en sådan order.

Stabschefen i III. SS-pansarkåren, SS-Oberführer Joachim Ziegler (t v) och kårchefen, SS-Obergruppenführer Felix Steiner (t h), vid en lägeskarta vårvintern 1944 i Sillamäe, stabsplatsen för pansarkåren vid Finska vikens kust, nordväst om Narva. Ziegler stupade under striderna i Berlin.

Gemensamt för både Hitler och Stalin var bland annat det totala ointresset för egna förluster, hänsynslöst drev man igenom sina beslut oavsett kostnaden i människoliv. Vid Prötzel på den 9. arméns högra flank stod 25. pansargrenadjärdivisionen och SS-division Nordland ensamma mot den 2. sovjetiska stridsvagnsarmén som förfogade över stora mängder pansar. Tanken var att gå till anfall, men de tyska divisionernas brist på i stort sett allt gjorde att man obönhörligen pressades tillbaks och tvingades retirera och ta nya positioner. Erik Wallin från Stockholm som var plutonchef i ett granatkastarkompani för spaningsbataljon Nordland berättade:

"I Berlin den 2 maj 1945 vid Unter den Linden lade jag av mig min uniform och detta koppel på vars sölja det stod 'Min ära heter trohet'. Det var ett svårt beslut, men allt var ju förlorat."

— Sten Eriksson

Vårt nästa motståndsnäste blev ett väldigt fabrikskomplex, krönt med de för oss svenskar välkända initialerna ASEA i jättedimensioner. Det blev en fästning som länge höll de anstormande tillbaka. Deras förluster var gräsliga, för vi kunde beskjuta dem ur alla möjliga vinklar tack vare fabriksbyggnadens placering. Då satte de in grovt artilleri! Det sjöng och dundrade runt omkring oss och av lufttrycket kastades man halvt bedövad hit och dit mellan väggarna. De försvarare som dödades av nedstörtande väggar, tak och järnbalkar var fler än de som träffades direkt eller av splitter.

Det blev outhärdligt att stanna kvar i detta inferno av virvlande sten, järnskrot och slappa, blodiga kroppsdelar i en luft som var omöjlig att andas, fylld av kalkdamm och krutgaser. Åter slog vi oss ut med döden hårsmånen efter oss. Hela dagen kämpade vi oss bakåt på detta sätt. Ideligen inringade stred vi oss fram genom prång och bakgator, kom ofta i stridslinjen för andra förband, klarade oss alltid men med ständigt växande förluster. Ibland kunde vi släpa de sårade med oss, ibland var det omöjligt och de måste lämnas kvar. Vagnarna hade för länge sedan skickats bakåt och vi gjorde infanteriinsats med våra automatvapen, pansarnävar och handgranater.

Nästan aldrig förmådde vi hålla en ställning mer än någon timme, då vi åter var tvungna att göra en kapplöpning med döden mitt ibland rödarmister. Massor av deras stridsvagnar sköts sönder men det kom ständigt nya och fastän deras infanteri låg i blodiga högar på gator och gårdar eller hängde ut genom brandsvärtade fönsteröppningar märktes ingen avmattning i anfallskraften. Deras förluster i denna kamp måste ha varit fasaväckande för vilken härförare som helst, utom för en sovjetmarskalk, men reservoaren sinade inte.

En kolonn med tyska krigsfångar går mot ett ovisst öde. Många kom att duka under i något av alla Stalins läger.

Fransmän till undsättning

Bland de få som hörsammade Hitlers befallning att undsätta Berlin var Brigadeführer Dr. Gustav Krukenberg med en stridsgrupp ur den franska SS-divisionen Charlemagne. 48 timmar tidigare hade det gått ut order från Hitlers bunker att så många officerare och andra höga militärer som möjligt skulle infinna sig i Berlin och delta i slutstriden. Den svenske krigskorrespondenten Sten Eriksson blev vittne till fransmännens intåg i Berlin:

Vid ett tillfälle hörde jag sång från gatan på andra sidan om mig. Jag gick dit och såg en grupp SS-soldater som sjöng medans de marscherade in mot hjärtat av Berlin. Det gjorde ett starkt intryck på mig, disciplinen var på sina ställen ännu obruten och motivationen hög. Folk öppnade sina fönster och vinkade i tron att det var general Wencks trupper som kom till undsättning. Andra soldater ur armén de mötte, som försökte att ta sig ut ur Berlin, menade att de gick fel väg knackade på sina hjälmar och menade på att de var galna.

Nordland retirerade under hård fientlig eldgivning, man bildade ett brohuvud vid Spree och lyckades mot alla odds att slå tillbaka tre anfall. Men det varade inte länge. De fåtaliga motståndsnästen som bildade en sista försvarslinje blev totalt utslagna av ett koncentrerat sovjetiskt anfall som kombinerade pansar, eldsprutor och granatkastare. Nordlands försvar bröt samman, förlusterna blev höga men man lyckades i sista stund att spränga tre broar över Spree. Försvararna bet sig fast på andra sidan medan röda armén förberedde operationer vid de nu sovjetiskt kontrollerade brohuvudena. Brigadeführer Ziegler utlovade att Nordlands pionjärbataljon skulle fördelas till Treptowerparken för att kasta ut de sovjetiska enheterna, men det var redan för sent.

Albert Speers "mästerverk" som Hitler kallade det. Rikskansliet 1945, mycket illa åtgånget av den intensiva artilleribeskjutningen. Byggnaden var en symbol för den nazistiska regimen efter att det gamla riksdagshuset brann 1933. Efter kriget revs hela denna byggnad.

Kommendören för AA 11, SS-Sturmbannführer Rudolf Saalbach. När informationen om att Hitler var död och den oundvikliga insikten att kriget var förlorat löste Saalbach de återstående soldaterna ur AA 11, däribland Pehrsson, från sin trohetsed. I små grupper skulle man försöka ta sig ut ur infernot i Berlin. Saalbach själv stupade någonstans i Berlin, sedan den 2 maj 1945 är han saknad och med största sannolikhet död.

Chefsbyte

Steiners och Zieglers desperata försök att få ut Nordland ur Berlin hade inte passerat Hitler obemärkt. Redan innan Brigadeführer Krukenberg hade anlänt till Berlin hade han fått höra antydningar om att han skulle överta en division då dess chef blivit "sjuk". Den "sjuke" divisionschefen var Joachim Ziegler, som med sina försök att minimera det meningslösa manfallet, skulle ersättas. Emellertid avsattes han inte förrän Gustav Krukenberg var på plats. Rudolf Ternedde mindes detta väl:

Brigadeführer Ziegler bedömde klart och realistiskt det utsiktslösa läget under slutstriden om Berlin. Han visste att det inte gick att vinna denna strid. Det styrde även hans syfte att rädda så många av sina soldaters liv som möjligt. Därpå följde Zieglers avlösning genom Krukenberg som divisionschef. Jag hade på förmiddagen lämnat Zieglers stabsplats för att överta befälet över de sammanslagna regementena 'Norge' och 'Danmark' i Berlin. Samma dag samlade Krukenberg oss enhetschefer på sin stabsplats och förklarade kort och gott att han övertagit befälet över 'Nordland'. Vi var inte begeistrade över detta beslut och återvände därefter så fort som möjligt till våra enheter. Efter en halvtimme kom så en order från Krukenberg, vilket han troligen inte vågade personligen framföra till oss strax innan, per radio att vi omedelbart skulle gå till angrepp och nå vissa imaginära angreppsmål i Berlin.

Joachim Ziegler sattes i husarrest i rikskansliet och Hans-Gösta Pehrsson, som tillfälligt tjänstgjorde som underrättelseofficer i divisionsstaben, återtog kommandot för 3. kompaniet. Kort dessförinnan hade Ziegler utverkat en kort permission för Pehrsson vilken han utnyttjade till att besöka svenska legationen i Berlin. Detta i hopp om att finna en fristad för sig och de kvarvarande svenskarna som febrilt försökte klara livhanken i Berlins inferno. Försöket blev dock resultatlöst. Ferdinand Weizs berättar:

28 april: Allt står på huvudet. Mellan Bahnhof Zoo och Gedächtniskirche träffar jag Alfons Krämer som berättar var jag kan finna vår bataljonstross. Kl 09.00 ser vi deras fordon på Tiergartenstrasse. Männen har tagit skydd för granatkastarelden i det närbelägna 'Haus der Deutschen Arbeit'. Även här stark beskjutning. Ingen bryr sig om fordonen på gatan, halvbandvagnar brinner, det är för alla likgiltigt. På Tiergartenstrasse hittar vi även fordonen från tredje och fjärde kompaniet i spaningsbataljon 'Nordland'. Femte kompaniet har åkt från platsen och ska befinna sig på Französische Strasse. 29 april: Französische Strasse erbjuder en trist bild. Man ser bara förstörelse. Våra fordon har vi kört in i husens infarter.

Männen sitter i källarna. Lutter ligger själsfrånvarande på en bänk, han säger inget mer, det var för mycket, han är färdig. Kl 11.00 får vi nya order att köra med våra halvbandvagnar till Luftfartsministeriet under stark beskjutning och hindrade av brinnande fordon och ruinhögar. Från ministeriet dirigeras vi vidare till Anhalter Bahnhof. Där härskar en tryckt stämning, granatkastare beskjuter de tre utgångarna till tunnelbanestationen. Resten av dagen tillbringar vi med sporadiska gatustrider i området Wilhelmstrasse-Kochstrasse.

30 april: Längre bort på gatan händer något: besättningarna till sex T 34:or rusar till sina stridsvagnar. Hos oss kommer plötsligt olika soldater fram ur sina värn med Panzerfaust i handen. Våra egna soldater finns uppe i olika våningar i husen ovanför gatuplanet. Plötsligt kommer de första sex T-34:orna mot oss. Jag och Zurber står i en portgång då den andra T-34:an passerar mig ute på gatan på tio meters avstånd. Den ryske kommendanten står i tornet med båda händerna på luckans framkant. Jag skjuter av min Panzerfaust och den träffar T-34:an. Den ryske kommendanten hoppar ned från stridsvagnen med dragen pistol och springer mot mig men hinner inte fram.

Alla T-34:orna brinner nu, träffade, och ryssarna drar sig tillbaka. Plötsligt sätter de in eldkastare och sprängladdningar och vi måste retirera in i de bakre delarna av husen. De ser ut som om de vunnit kriget och berättar att kring Anhalter Bahnhof ser det ut som en enda stor sovjetisk pansarkyrkogård. 1 maj 1945: efter det misslyckade utbrytningsförsöket vid Weidendammer Brücke, där allt är ett kaos, får jag hjälp av boende i huset på Schiffbauerdamm 34 att slänga bort min uniform och byta till civila kläder. Civilisterna gömmer mig även tre dagar i källaren tills det mesta lugnat ner sig. Så småningom kan jag börja min långa vandring och färd hemåt: till Rumänien.

En enkel tysk grav med ruinerna av det gamla riksdagshuset i bakgrunden.

Efter Hitlers självmord i bunkern så löste många chefer sina mäns trohetseder, nu gällde det att undfly röda armén, vissa lyckades men många togs tillfånga och avled senare i fångenskap. Överallt på gatorna låg lik efter tyska soldater och civila, röda armén såg snabbt till att få bort sina egna stupade. En enkel, men effektiv propaganda. Det tredje riket som skulle bestå i 1 000 år existerade blott i 12 år och 3 månader.